Isa, Meya & jag

"En apporterande fågelhunds uppgift är att på förarens kommando söka upp och apportera det skjutna viltet åt sin förare, både på land och i vatten. Detta ska den göra efter skott och därför är det viktigt att den kan hålla sig tyst och lugn för att inte störa jakten."

Med ovanstående citat i tanken tyckte jag det var ett ypperligt tillfälle att träna lite passitivitet på förmiddagens  promenad eftersom det rent av kryllade av änder i och runt omkring den lilla dammen på OK-rundan. Det gick jättebra! Meya var faktiskt så passiv jag kan räkna med att hon kan vara just nu! Isa brydde sig inte alls om dem utan var mer fokuserad på min ficka med torra levergodisar i:-P

Det verkar också som att Meyas temperament efter en vecka av hormonstinnhet och hopplöshet börjar bli kontrollerbart igen. Hon börjar återgå till sitt lite mildare sätt att gå i koppel, inte perfekt men hon sliter inte armen av mig i alla fall och den spontana kontakten bjuder hon också på nu igen. Pustar ut för ett tag i alla fall. Blodar som tusan gör hon dock fortfarande, men det gör ingenting alls. Bara hon håller sig lugn får hon bloda ner hur mycket hon vill! (Isa är ganska duktig på att torka upp henne ändå)

Igår innan jobbet var jag på valpkursen igen. Teori stod på schemat och jag håller nu på att skriva rent mina anteckningar. Har kommit ungefär halvvägs. Ska försöka hinna skriva lite till innan 13 då Farah har bjudit mig på fika. Får se om Rille hänger med (han sover nämligen fortfarande!?) Ikväll ska jag jobba.

Hej hoppla!