Isa, Meya & jag

Jag visste mycket väl att det var många som inte skulle dyka upp på ridhusträningen igår men det var banne mig ingen som kom. Lyxigt värre att ha ett helt ridhus för sig själv att träna hund i. Jag och Isa gick igenom alla moment i 2:an förutom hoppet. Allt gick väldigt bra om man blundar för apporteringen. Ibland förstår jag mig inte på Isa. Hon kan äta all möjlig skit som legat på marken men att ta en apport som är lite grusig tycker hon är asäckligt. MES-ISA. Men men, vårt mål att starta 2:an snart igen är inom räckhåll.

Eftersom Richard så glatt hängde med till ridhuset kunde jag ta med Meya som fick sitta på en filt brevid Richard och titta på. Hon tyckte det var trist och satt och gnällde som en tok i princip hela timmen vi var där. Hon blev tyst lagom till vi skulle åka hem. Hon börjar verkligen visa nu att hon minsann också har en egen vilja, inte helt oväntat eftersom hon faktiskt är inne på sin 12:e levnadsvecka. Det som gjorde mig aningen rädd var att hon fick ett litet utbrott mot mig igår när jag försökte lägga henne ner på filten(!). Lilla söta Meya förvandlades för några sekunder till ett litet monster. Självklart började min analyserande del av hjärnan jobba på högvarv. Varför gjorde hon så? Har jag gjort något fel? Hon kommer utvecklas till världens aggrohund! Jag kunde dock lugna ner mig några hekto efter lite stöd från Cecilia via MSN. Det är väl så att hon börjar testa mina gränser. Man glömmer lätt när man har en vuxen hund som gör nästan allt det man säger (observera nästan), att det är mycket jobb med en valp. Det tar TID och man måste låta det ta TID!


AggroMeya?
Foto: Richard